Gud existerar, jag VET det nu. Gud, tack tack tack så mycket. Vill faktiskt säga att jag älskar dig, haha. Han hörde mina böner, seriöst. Så glad, vill sätta mig ner och gråta glädjetårar och dansa runt någon slags seger dans. Att jag halvt medvetet gick upp och pratade med mamma igår, har ändrat mig. Idag är jag redo, redo för precis allt.

Jag ljuger inte för mig själv längre, har inte heller fattat att jag gjort det heller. Jag är målmedveten, glad, positiv och fy jävlans rolig. Igår när jag satt i skolan så sa jag högt att jag skulle ha behövt stänga av mig från allt i en vecka, just peace och inga tankar eller onödiga känslor.

DEN veckan fick jag genom att gråta floder, släppa ut det jag ljugit för mig själv. Bli sann mot mig själv, få en uppfattning över vem jag faktiskt är och vill göra.

Den här låten beskriver precis allt, nu ska jag fortsätta och bygga. BYGGA till en större person än den jag är, bli stjärnan på min egna himmel. Alla hinder ska nu rivas, EBBA är här.

Mitt liv har gått i upp och ner banor, liksom jag är ju inte omänsklig. Men nu så är verkligen 50/50 = osäker. Jag har gått genom mycket, men varför har jag alltid stannat kvar? Varför fattade jag nada just då, och varför är det sååå försent nu? Min anledning just nu till att jag fortsätter att vara kvar med samma människor, situationer och teorier är nog ingen.

Jag vill bort, påbörja något nytt. Känna äkta kärlek, skaffa dom kompisarna som förstår vem jag är och vill vara och accepterar det och stöttar. Äkta vänner, äkta kärlek, reality.

There's so much blood on my hands här omkring, så många minnen som borde raderas men stannar ändå. BARA för att jag är här.

Jag ska faktiskt prata lite deep stuff med Dite, jag känner att det är den ända jag kan vända mig åt just nu. Den ända på ett bra tag. Behöver nya vanor, nya perspektiv. Ny vänding på livet, då detta inte fungerar. Nya tag, försöka ändra mina feelings. Vill inte känna mig tvungen, fast jag är. Måste vara positiv och tänka framåt.

Jag tror jag vet exakt vad jag behöver, kan inte göra det här längre..

De flesta som läser bloggar som min är ju oftast i tonåren, vilket kan vara en sjukt jobbig tid för vissa, medan det är bad i pengar och lyx life för andra. Farsan betalar.

 Just i mitt fall är det enbart jobbigt. Vissa saker i livet som hindrar en hela tiden. Man önskar och ber om vissa saker som andra för dagen efter. Man är irriterad och arg och man vet inte varför, när man bara försöker att vara en bra människa. Ena dagen tycker man att man är as-snygg, andra dagen kan man acceptera sitt utseende precis som det är och tycker att man är vacker på sitt egna sätt. Tredje dagen är det som om helvetet har brutit loss på en själv och man vill bara tyna bort i ett litet hål i marken. 

Men jag är ganska glad att jag är den tjejen faktiskt. Att jag MÅSTE lära mig att jag får faktiskt vänta. Att mitt tålamod sätts på prov ungefär hela tiden. Att jag har hinder som jag måste komma över för att kunna gå vidare. Att jag MÅSTE lära mig att det här är mitt liv och här ska jag vara. I MIN nutiden.

 Att gå från barn till en ansvarig vuxen är en sak. Men jag vill inte ändras på så sätt. Jag är ansvarig av naturen själv. Men jag vill aldrig förlora min fantasi och barnet inom mig. Den är en del utav mig. Det ända jag vill ändras till är en schyst människa, som kan vara snäll och FORTFARANDE ha roligt fast jag är 35 bast. ALDRIG att jag kommer vara mr Surfaced. Allt går enklare om man har roligt. Typ som i skolan, nu när man började högstadiet får man för f*n knappt andas.

Jag saknar att få kunna busa och skratta UTAN att bli utskickad osv. Jag hade as bra betyg i sexan. Vet inte vad som hänt. Hatar det, vill börja gymnasiet NU. Bättre, flytta hemmifrån NU. Ut och resa, festa, träffa nya människor och se saker. DET vill jag göra. Seriöst, vilket skitliv vi människor har. Man är så gott som tvungen att gå i skolan och jobba för att man ska kunna få ta vara av det vi fick när vi bildades. Vår jord kostar pengar. Sjukt...

Jaja, gud vad jag kom in på annat.. men det bevisare hur mycket tonåring jag är. Tankar hit och dit, känslor över skyarna och depp-perioder under marken typ..

Jag ska kämpa iallafall, inte låta hormoner och sånt ta över den jag egentligen är och vill vara.

Kan jag kan du, prova?